Förra fredagen när jag satt på bussen påväg till dalarna kände jag helt plötsligt ett starkt
kent-begär!
Jag behövde liksom verkligen lyssna på dom!!
Har inte alls mycket kent på iPoden, då jag inte lyssnat så mycket på dom det senaste året.
Men några gamla favoriter hade jag ju såklart; beskyddaren, socker, sundance kid, 747 mfl.
Asså när jag gick i 6:an, 7:an var jag galen i kent, hade oerhört många låtar och lyssnade ständigt!
Men ni vet, jag blev äldre, upptäckte nya band och mina känslor för kent svalnade.
Många av deras låtar jag hade på datorn försvann och jag lyssnade knappt på dom alls.

Men så ibland kommer den där känslan fram!
Så vet jag att kents musik alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat, påminna om en viss period i mitt liv.
Lite som en gammal förälskelse eller nåt :) ^^

Den här låten är en av deras finaste tycker jag, minns första gången jag hörde den.
Jag grät. Och jag var 13 år.